The Misgrowth (Sv: Missväxten) (2026)
Sculpture – Auto Fictive Text – Reading
Latex, Textile, Metal
2x3x3 Meter
Duration (reading) 10 minutes
Text (English Below)
MISSVÄXTEN Jon-Nicklas Lundberg
5e gången jag skriver om det —>
12 september, 2025
Engarn, 12:26
Det började på vaden, ganska högt upp. Först försökte jag ignorera det. Då det blev större började jag använda lösare kläder. Det är svårt att svara på varför jag inte sökte hjälp från vården, men på något sätt var det som åderbråcket sa till mig att inte göra det. Det hade som en egen agens, en kraft att påverka, att manipulera. Mot slutet växte det sig så stort att inte ens lösa kläder kunde gömma det. Som ett nystan av ormar. Men vid det här laget brydde jag mig inte om andras eventuella åsikter eller äckel. Det handlade om åderbråcket och mig, inte andra.
4e gången jag skriver om det —>
Hur som helst, det började med en böld. Eller ett litet märke. En liten hudförändring som bara var.. ..annorlunda. Den gav ifrån sig en märklig doft. Mycket svag, sjuklig, men inte illaluktande. Kanske inte heller sjuklig.. ..mer bara fel. Vet inte hur jag ska beskriva det, men hur beskriver man en doft?
3e texten jag skriver om det —>
1 augusti, 2025
Hur berättar man om något sådant här? Det är djup personligt och inte särskilt nobelt. Nobelt, brist på annat ord. Orkar inte riktigt tänka just nu. Jag är trött, utmattad. Exakt vad det beror på, det vet jag inte. Eller jo, jag vet exakt. Men jag hade önskat att jag inte visste. Kanske för att det är skamfullt att berätta. När ens kropp börjar göra underliga saker, det är ganska obekvämt. När ens kropp börjar skapa något nytt, något okänt eller perverterat, ja det är inte så kul. Om detta dessutom beror på ens mentala tillstånd, ens tankar, ens ångest, ens hat. Ja, är det inte ännu mer skamfullt?
Det började som ett svagt obehag under huden, kopplat till min ångest. Små ryckningar som jag inte kunde härleda till något annat än frustration och arga tankar. Det var liksom länkat, tankar och rörelse. Efter ett tag började huden att bukta ut. Jag började se mina ådror. Men ådrorna rörde sig långsamt. Vred sig, bytte position, som maskar eller larver. Började se ut som ett åderbråck. Tror jag. Hade inte haft något sådant innan.
Det växte sig större och större och började lösgöra sig från min kropp. Började bli en ormgrop utanpå min kropp. Nu kunde jag inte längre härleda om ångesten och de andra mörka tankarna kom från min hjärna och närde missväxten, eller om missväxten närde mina tankar.
Den började hänga nedifrån sitt fäste, allt eftersom den växte sig tyngre och mer komplex. Det var oerhört obehagligt då den av och till drog min ådror utåt, som att den skulle slita ut mitt blodomlopp.
Jag förstod att jag var tvungen att få bort den, avlägsna den från min kropp. Kosta vad det ville. Om det skulle resultera i att jag slet ut mina ådror ur min kropp, om det skulle resultera i att jag skar av en bit av mitt kött, om det skulle resultera i att jag slet av stora sjok av min hud. Fine. Trots att detta var ju ett barn av mig. Ett perverterat foster som en gång var en del av mig men nu sakta förvandlades till en parasit. Kanske hade den för avsikt att lämna min kropp. Kanske hade den för avsikt att långsamt förtära min kropp. Kanske skulle den ta över kontrollen över min kropp och mina tankar.
Då jag började slita i den tyckte jag mig höra ljud. Som små höga pip, vassa. Jag fann det otroligt, tvivlade på mina sinnen. Men den lät verkligen. Hade den någon motsvarighet till en mun och stämband? Inte vad jag kunde se.
En dag släppte den taget, den föll ner till marken med ett tungt smaskande plask. Och började sedan krypa, eller ta sig framåt. Jag såg på såren på min kropp och hur något som påminde om små maskar ringlade i de hål som uppstått, i de artärer och vener som hade lett in i missväxten.
2a gången jag skriver om det —>
31 juli, 2025
Det här jävla externa åderbråcket måste bort. Det har förvandlats till en parasit. Växt ur min kropp, på min kropp, och nu sitter det där som en ormgrop av ådror, brosk och skit. Ett nystan av äckel och ångest format som ådror och gråvita tarmar. Sakta rör det på sig, böljar, dallrar, rycker till ibland. Som någon jävla bäbis som precis har somnat.
1a gången jag skriver om det —>
30 juli, 2025
Jag har börjat se det på ett nytt sätt
Jag har en missväxt på min kropp. En mutation, något främmande. Skadligt. Det kommer att göra ont att ta bort det. Det måste bort.
Som ett åderbråck, ett gigantiskt. Som har liksom vuxit sig fritt och nu lever som en ormgrop på min kropp. Jag kommer att behöva skära bort, slita bort, gräva bort. Det kommer att bli blodigt. Vidrigt. Kommer det att göra ont? Det kommer att vara väldigt obehagligt då delar av mina artärer eller vener kommer att dras ut ur min kropp i processen. Men vet inte om det kommer att göra ont.
(English)
THE MISGROWTH Jon-Nicklas Lundberg
The 5th time I write about it —>
September 12, 2025
Engarn, 12:26 p.m.
It started on my calf, pretty high up. At first, I tried to ignore it. As it got bigger, I started wearing looser clothes. It’s hard to say why I didn’t seek medical help, but somehow it was as if the varicose vein was telling me not to. It had a will of its own, a power to influence, to manipulate. Toward the end, it grew so large that not even loose-fitting clothes could hide it. Like a tangle of snakes. But by this point, I didn’t care about other people’s possible opinions or disgust. It was about the varicose vein and me, not others.
The fourth time I write about it —>
Anyway, it started with an abscess. Or a small mark. A small change in my skin that was just… …different. It gave off a strange odor. Very faint, sickly, but not foul-smelling. Maybe not sickly either… just off. I don’t know how to describe it, but how do you describe a scent?
The third time I’m writing about this —>
August 1, 2025
How do you talk about something like this? It’s deeply personal and not particularly noble. Noble—for lack of a better word. I can’t really bring myself to think right now. I’m tired, exhausted. I don’t know exactly what’s causing it. Or rather, I know exactly. But I wish I didn’t know. Maybe because it’s shameful to talk about. When your body starts doing strange things, it’s pretty uncomfortable. When your body starts creating something new, something unknown or perverted—well, that’s not much fun. And if this is also due to your mental state, your thoughts, your anxiety, your hatred—well, isn’t that even more shameful?
It started as a faint discomfort under the skin, linked to my anxiety. Small twitches that I couldn’t attribute to anything other than frustration and angry thoughts. It was kind of connected—thoughts and movement. After a while, the skin began to bulge. I started to see my veins. But the veins moved slowly. They twisted and changed position, like worms or larvae. It started to look like a varicose vein. I think. I’d never had anything like that before.
It grew bigger and bigger and began to detach from my body. It started to become a snake pit on the outside of my body. Now I could no longer tell whether the anxiety and the other dark thoughts were coming from my brain and feeding the growth, or whether the growth was feeding my thoughts.
It began to hang down from its attachment point as it grew heavier and more complex. It was incredibly uncomfortable as it would occasionally pull my veins outward, as if it were going to tear out my circulatory system.
I realized I had to get rid of it, remove it from my body. Whatever the cost. If it meant tearing my veins out of my body, if it meant cutting off a piece of my flesh, if it meant ripping off large chunks of my skin. Fine. Even though this was, after all, my own child. A perverted fetus that was once a part of me but was now slowly turning into a parasite. Maybe it intended to leave my body. Maybe it intended to slowly consume my body. Maybe it was going to take control of my body and my thoughts.
As I began to tear at it, I thought I heard sounds—like small, high-pitched squeaks, sharp ones. I found it unbelievable and doubted my senses. But it really was making a sound. Did it have something equivalent to a mouth and vocal cords? Not that I could see.
One day it let go; it fell to the ground with a heavy, squelching splash. And then it began to crawl, or move forward. I looked at the wounds on my body and saw something resembling tiny worms wriggling in the holes that had formed, in the arteries and veins that had led into the growth.
The second time I’m writing about this —>
July 31, 2025
This damn external varicose vein has to go. It’s turned into a parasite. It’s grown out of my body, on my body, and now it sits there like a snake pit of veins, cartilage, and shit. A tangle of disgust and anxiety shaped like veins and gray-white intestines. Slowly it moves, undulates, trembles, twitches occasionally. Like some damn baby who’s just fallen asleep.
The first time I’m writing about it —>
July 30, 2025
I’ve started to see it in a new light
I have a growth on my body. A mutation, something foreign. Harmful. It’s going to hurt to remove it. It has to go.
Like a varicose vein, a gigantic one. Which has kind of grown free and now lives like a snake pit on my body. I will have to cut it out, tear it out, dig it out. It will be bloody. Disgusting. Will it hurt? It will be very uncomfortable as parts of my arteries or veins will be pulled out of my body in the process. But I don’t know if it will hurt.
The work was presented at Hägerstensåsens Medborgarhus 29 April to 9 May, the reading took place on the 29th.
Photo credit: Paloma Guzman
Jon-Nicklas Lundberg 